PRA är en ärftlig sjukdom där ögats näthinna förtvinar och den förekommer hos människa, många rashundar och några kattraser, däribland abessinier och somali. Sjukdomen ärvs recessivt, dvs katten måste ärva anlaget från båda föräldrarna för att få sjukdomen. En katt med ett anlag är bärare. I näthinnan finns speciella celler som kallas fotoreceptorer (tappar och stavar). Fotoreceptorerna absorberar det ljus som fokuseras på dem från ögats lins och omvandlar ljuset till nervsignaler, som överförs till hjärnan via synnerven. PRA kan ha flera orsaker men hos abessinier och somali bryts fotoreceptorerna ner gradvis. Sjukdomen börjar med att katten ser sämre i mörker men med tiden försämras även synen i dagsljus och så småningom blir katten helt blind. Eftersom katten hinner vänja sig vid att synen försämras kommer den att lära sig att kompensera synbortfallet genom att skärpa andra sinnen. Så länge som katten befinner sig på känd mark kommer den därför klara sig väl och det är inte säkert att ägaren märker att katten är blind.
PRA är numera en ovanlig sjukdom, beroende på ett långvarigt och målmedvetet avelsarbete.
Hur ställs diagnosen? Kan PRA förebyggas?Allteftersom näthinnan förtvinar blir den tunnare och ljuset som faller mot den reflekteras. Samtidigt töjs pupillerna ut när katten anstränger sig för att få in mera ljus, något som kan ses som ett ”skimmer” i ögonbotten.
Diagnosen ställs med en oftalmoskopisk undersökning (”ögonspegling”) som utförs av specialistutbildade veterinärer. Förutom ”skimret” kan veterinären se att blodförsörjningen till näthinnan försämrats och att synnerven krympt. Symtomen är vanligen märkbara när katten är 1,5-2 år gammal. Enstaka katter uppvisar symtom redan innan de fyllt ett år och för ytterligare ett fåtal ses inga förändringar förrän katten är fyra-fem år gammal. Det är därför viktigt att katten ögonspeglas regelbundet.
Kan PRA förebyggas?
En mutation, RdAc, som ger upphov till PRA har identifierats och sedan 2007 finns ett DNA-test som visar om katten har normala anlag, är bärare eller kommer att bli blind på sikt. Det innebär att vi nu kan identifiera bärare av PRA, dvs katter som inte själva kommer att bli blinda men som kan föra sjukdomen vidare till sin avkomma.
Katter som är bärare ska enbart paras med katter som saknar mutationen (är ”normala”). På det sättet undviker man risken att avkomman blir blind.
PK-brist är en förkortning för ”pyruvate kinase deficiency”. Det är en ärftlig sjukdom, som finns hos flera djurarter.
Pyruvatkinas är ett enzym som behövs för att röda blodkroppar skall fungera normalt. Om det är brist på enzymet kommer de röda blodkropparna få förkortad livslängd och följden blir en anemi (”blodbrist”).
PK-brist beror på en mutation på den gen som ger ”receptet” för tillverkning av pyruvatkinas. Mutationen ärvs recessivt. Individer med en normal och en muterad gen blir bärare. Eftersom bäraren har en normal gen kommer katten att kunna producera tillräcklig mängder pyruvatkinas för att blodkropparna skall fungera normalt. Katter med två muterade anlag däremot kommer förr eller senare få symtom på blodbrist.
De vanligaste symtomen, trötthet, dålig kondition och bleka slemhinnor kommer periodvis och uppträder ofta inte förrän katten är några år gammal. Många katter klarar sig bra med sin blodbrist och kommer få en normal livslängd. I sällsynta fall dör katten redan i 1-2 årsåldern. Katter med symtomgivande blodbrist behandlas med kortison.
Kan man förebygga PK-brist?Katter med mutation på PK-genen (både bärare och sådana som har risk att utveckla blodbrist) kan idag identifieras med ett DNA-test. Både blodprov och cellprover från munhålan kan användas för analysen.
Köpa kattunge?Be att få se intyg som visar att föräldrarna är testade eller har testade, PK-normala föräldrar. Köper du en sällskapskatt har det ingen betydelse om någon av föräldrarna är PK-bärare och du behöver inte testa den. Tänker du avla på en unge från en kull där endera föräldern är bärare behöver du testa ungen för att veta om den ärvt bärarskapet eller är PK-normal. Även är bärare kan användas i aveln men ska då bara paras med PK-normal katt.
Om genen för en egenskap/protein är känd kan man i detalj analysera hur ”receptet” är skrivet, dvs vilken kombination av bokstäver som receptet är uppbyggt av. Den kunskapen kan sedan användas för att utveckla DNA-test för receptet. DNA-testet fungerar så att det enbart känner igen den speciella bokstavssekvensen.
Det finns DNA-test för både PRA och PK-brist. Testet kan avgöra om det finns en eller två muterade gener i ett prov, vilket innebär att det går att hitta även bärare.
Vad är Feline immunodeficiency virus?
FIV är ett virus som beskrevs första gången så sent som 1987. FIV är ett lentivirus inom familjen retrovirus, och delar därför många egenskaper med andra lentivirus, till exempel HIV (human immunodeficiency virus). FIV kan inte oskadliggöras av kattens immunförsvar, och infektion leder därför alltid förr eller senare till sjukdom.
Smittoväg
Virus förekommer i saliven och i blod hos infekterade katter och de viktigaste smittvägarna tros vara via bett eller sår. Den smittvägen förklarar också varför 2-3 ggr fler hankatter än honkatter är smittade.
Experimentellt kan smittan överföras på många olika sätt men endast slagsmål (d.v.s. bett och sår) verkar medföra någon påtaglig smittrisk i praktiken.
Till skillnad från vad fallet är för flera andra retrovirus (tex HIV och FeLV) blir kattungarna till infekterade katthonor sällan smittade, vare sig under dräktigheten eller digivningen, såvida inte honan blir smittad under dräktigheten (se nedan). Det verkar som om höga antikroppstitrar hos honan skyddar ungarna.
FIV är en mycket ovanlig infektion i Sverige. SVA diagnostiserar ett fåtal fall årligen men i länder med stora halvvilda kattpopulationer kan upp till ca 30% av katterna vara smittade. Katter som strövar fritt utomhus i områden där det finns många katter löper större risk att utsättas för smittan än innekatter och lugna raskatter i uppfödningar. Sjukdomssymtom ses framför allt hos äldre katter.
Diagnos
Antikroppar kan påvisas via blodprov. Eftersom FIV stannar kvar i kroppen hos katten när den blivit infekterad vet man att en katt som har antikroppar är smittad med FIV. Det kan dock ta ända upp till 8 veckor efter infektionstillfället innan antikropparna bildas. Därför kan man behöva göra flera provtagningar för att kunna utesluta FIV om man misstänker att det första provet togs i ett akut stadium. De allra flesta katter har påvisbara antikroppar under hela den kliniskt friska fasen och under slutfasen. Vissa katter kan få ett så stört immunförsvar att de helt saknar FIV-antikroppar i slutstadiet av sjukdomen vilket gör att diagnosen då kan vara svår att ställa.
Symptom
Eftersom FIV, precis som HIV, skadar immunförsvaret utgörs de viktigaste symtomen av en ökad känslighet för andra infektioner. FIV medför bland annat att mängden vita blodkroppar minskar. Det i sin tur påverkar antikroppsproduktionen och försvagar kattens immunförsvar. Inga av de symtom som kan ses är unika för FIV.
Nyinfekterade katter kan få en kort akut sjukdomsperiod med lite feber och nedsatt allmäntillstånd. En del kan bli inflammerade i mun, ögon, hud, tarm eller luftvägar samt få lymfknuteförstoring. Hos många katter uppmärksammas inte det akuta stadiet.
Efter det akuta sjukdomsstadiet infinner sig en kortare eller längre fas då virus etablerar sig men katten är kliniskt frisk. Fasen brukar vara minst 3-5 år, innan sjukdomen bryter ut. När sjukdomen brutit ut har katten en allvarlig klinisk sjukdom, som är orsakad av smittämnen som inte skulle föranleda några symtom hos en katt med friskt immunförsvar. De vanligaste syndromen som associeras med FIV-infektion är inflammation i munhåla samt en kronisk övre luftvägsinfektion. Symtombilden omfattar även febertoppar, förstorade lymfknutor, avmagring, tumörer (ofta B-cellstumörer), CNS-symtom, och kronisk inflammation i hud, ögon eller tarm. Katterna kan ha en anamnes (sjukdomshistoria) med återkommande sjukdomsperioder men också perioder som är relativt symtomfria däremellan. Trenden är dock att de blir allt sämre.
Om katter infekteras med FIV under dräktigheten förs virus över till ungarna såväl före som efter förlossningen. Detta ger upphov till olika typer av reproduktionsproblem.
Vad är FeLV?
Felint leukemivirus (FeLV) är ett retrovirus som förekommer i tre subtyper; A, B och C. FeLV-A är den vanligaste och är den variant som smittar från katt till katt. Felint leukemivirus är känsligt för de flesta vanliga rengöringsmetoder (t.ex. tvål, desinfektionsmedel, värmebehandling och uttorkning) och överlever vanligen högst 48 timmar utanför katten.
Smittoväg
Felint leukemivirus utsöndras framför allt med saliven hos katter som är smittbärare. Virus finns då också i blod, avföring och ibland i urin men i relativt små mängder så saliven är den primära smittvägen. Eftersom virus är så känsligt smittar sjukdomen framför allt genom slickande och via bett. Ungar till en smittförande hona smittas i livmodern eller genom att kattmamman slickar dem och ger di. Katter som är till synes helt friska kan vara smittbärare.
Diagnos
Smittförande katter identifieras genom att virus påvisas i blodprov.
För att skilja katter med en kvarstående infektion från dem som gör sig av med smittan krävs minst två blodprover med 2-3 månaders mellanrum. Katter som har en latent FeLV-infektion upptäcks inte med blodprov, men de är heller inte smittspridare och eliminerar vanligen virus efter ett tag.
Sjukdomsbild
De flesta katter som smittas har ett effektivt immunförsvar och gör sig av med infektionen inom några veckor till månader. I ett akut stadium kan de visa lindriga sjukdomstecken och viss svullnad av lymfknutorna. Dessa katter har sedan antikroppar som troligen skyddar dem resten av livet. Små kattungar blir oftare än vuxna katter sjuka under den akuta fasen, och man har även sett tymusatrofi (tillbakabildning av brässen, en orsak till "fading kitten syndrome") hos kattungar infekterade med FeLV.
De kliniska symtom som FeLV orsakar kan delas in i tumörsjukdomar och sjukdomar orsakade av ett försämrat immunförsvar. Immunförsvaret försvagas av virus påverkan på olika blodceller och på benmärgen.
FeLV infektion orsakar också tidig fosterdöd och bör därför finnas med som differentialdiagnos vid utredning av reproduktionsproblem hos katt.
Vad är patella luxation?
Patella luxation innebär att knäskålen hoppar ur led. Det kan ske på grund av en olyckshändelse men också på grund av en ärftlig instabilitet i knäleden. Ärftlig patella luxation förekommer hos ett flertal katt- och hundraser.
Hur ställs diagnosen?
Går det att förebygga ärftlig patella luxation?
Undersökningen består av att en veterinär känner på den vuxna kattens knäleder. På en kattunge kan man inte avgöra om knälederna är normala. En patella luxation graderas i fyra nivåer:
Grad 0: Normal
Grad 1. Patella ligger på plats men kan luxeras manuellt. Den återgår spontant i normalt läge.
Grad 2. Patella luxeras lätt manuellt eller spontant. Den är mestadels luxerad men kan responeras.
Grad 3. Patella är permanent luxerad och kan inte reponeras.
Patella luxation kan åtgärdas med hjälp av operation.
Texterna är lånade från Aby & Somali-ringens hemsida samt SVA - Statens veterinärmedisinska Anstalt men modifierad till eget tycke.
©Copyright S*Dovienya | Design & Layout 2009 Emmi Kytölä
